En session (Club Abzint Meatpack II) – av Sarva

Efteråt

Jag andas ännu djupt när vi sätter oss i den mycket svalare luften i rummet med garderoben. På ömse sida om mig sätter sig två kvinnor, båda klädda i svart, hårt sminkade, och med utmanande klädsel. Jag sitter mellan dem och måste aktivt fokusera för att inte falla tillbaks i det ordlösa tillstånd jag just befunnit mig i. Jag vet att jag har ett slags ansvar för att ta hand om dem båda, men av olika skäl. Det är hon som sitter på min vänstra sida som har gett mig upplevelsen jag just håller på att landa, men det är inte henne jag först tänker på när jag sjunker ner i fåtöljen trots att det kanske borde vara det mest självklara; jag borde landa henne. 

Jag ser på kvinnan till höger om mig och tänker att jag vill försäkra henne om att jag inte glömt löftet att ge henne en session också. Det är mitt ego som talar, men i samma stund jag lyfter blicken faller jag in i det primala igen, så att jag nästan får anstränga mig för att alls hitta ord. Känslan i mig är den hos ett djur som vill leka. Inte ett gulligt djur som vill göra konster, utan ett vilt, ett rovdjur som vill testa sin egen styrka, som vill slåss. Att jag kommer att hejda slagen, betten, rappen just innan de gör verklig skada är inte en tanke i egentlig mening. Det är en instinkt, för det är en lek. Inte alls långt ifrån hur hundar hejdar sig just innan en sylvass tand verkligen tränger igenom hud eller skinn.

Jag pausar och återvinner min kognitiva kontroll, men måste klargöra att jag är hög, och när jag uttalar orden inser jag att jag kanske aldrig varit det på just den här nivån. Inte på fest. Det är ett tillstånd jag ibland nått i privata sessioner, men aldrig offentligt. Så jag ska komma att tänka på sessionen jag just avslutat under många dagar efteråt. Jag kommer att droppa det andra dygnet, men det vet jag inte och det tänker jag inte på i fåtöljen. Jag uttalar orden om att slå kvinnan till höger. Hon ler och bekräftar.

Varför vänder jag mig till henne? Varför inte till hon som just delat detta som påverkat mig mer än något annat? Jag kunde inte formulera svaret när jag satt där, men nu i morse, några timmar innan jag skriver den här texten insåg jag varför. Hon var en del av mig. Det är känslan just i den där stunden efter en hårdare session, eller en som denna vi just avslutat, en som skickat mig ut på något som bara kan jämföras med en psykedelisk tripp, men med full kontroll. När det sista slaget landade befann jag mig inte i Hus 7. Människorna runt omkring mig var inte riktigt människor, utan blickar, lukter, ljud. Och smak! Det kom också till mig i morse, hur intensivt luften smakade. Djupa andetag och munnen fylldes av läder och svett. Om jag slickade i luften var det latex, inte luft, mot min tunga. Och så hennes hud, som var det enda jag smakade på under själva sessionen.

Upplägget

Idén hade varit enkel från början. En lek med en sån där aldrig förhandlad konvention, som när man utmanar den ibland kan få de här effekterna. Identifiera de små detaljerna som du bara gör, och vänd på en av dem i en session, och effekten kan bli bedövande, svindlande. Också om det är en enkel detalj. En liten. 

Perceptionsberövande är vad allt detta handlar om, och precis som vanligt när vi talar om att plocka bort ett sinne så var effekten att andra sinnen förstärktes. En enkel ögonbindel. Jag har använt den på andra. Också på fester, men alltid i enlighet med den enkla konventionen som jag fick syn på några veckor innan den här festen. Som topp har jag berövat någon annan intrycken från hennes ögon, och sedan har jag gett henne smekningar, rispat, slagit piskat. Varför är det alltid så? Varför är det alltid den passive som har ögonbindeln? Jo, jag förstår att det är en knäpp idé att jag som topp i en bdsm-session skulle vara den med ögonbindeln och det är inte min första tanke när jag en vardag kommer ner från en orgasm en vanlig kväll. Vi har inte haft session. Vi har bara knullat, och jag har för en gångs skull varit den passiva med ögonbindeln, men innan jag tar av den vill jag göra som jag alltid gör, och ta för mig av henne som varit aktiv en lång stund. Jag låter händerna smeka och stannar upp med handflatan mot hennes kind. Jag skulle kunna slå nu, tänker jag. Och i efterdyningarna av den tanken ska idén till förra lördagens scen födas. 

Scenen

St Andreaskorset står några meter från en av barerna. Några skenor i taket ramar in ett rum i rummet och bara några minuter innan vi börjar har människor i grismasker fraktat ut människor som i kontrast till de förra såg mer mänskliga ut än vanligt, bundna och upphängda som köttstycken. Musik pumpar ut ur högtalare någonstans i närheten, och jag har behövt vänta på att grisarna ska återvända med sina köttstycken, så att publiken ens ska kunna lämna plats för mina piskor. Den sista grisens rygg försvinner ut i ögonvrån, men jag ser på hennes nakna rygg framför mig. Jag har inga redskap när vi börjar, bara ögonbindeln i silikon i ena handen. Bakom mig på golvet ligger krossat glas. En vän tappade sin öl när han och jag krockade, men jag är trygg i att han inte behövde mer än mitt korta: “Jag ska piska.” Han måste ha sett i min blick att vår session hade börjat, fast inget slag ännu fallit. 

Jag ser på hennes rygg. Händerna ännu fria, men vilande på korsets uppsträckta armar. Jag byter en blick med kvinnan som senare ska sitta på min högra sida och får bekräftat att hon är beredd. Det är hon som har piskorna, och jag tar på mig ögonbindeln och drar efter andan. Effekten är den väntade. Ljus och bilder försvinner och allt annat förstärks. Det sker momentant, men ska komma att eskalera och bli intensivare under de kommande minuterna. Jag rör fingrarna som jag brukar, innan jag tar de två stegen fram så att jag kommer att stå nära nog att känna hennes hud under händerna. Det är också min hud, den jag smeker nästan varje dag. Jag låter min vänstra hand smeka henne över magen och upp över de nakna brösten. Höger hand på rumpan och jag börjar slå där. 

Jag ser inget, och faktum är att jag inte heller hör något. Ljudet, det som kommer från musiken och festen, är den faktor jag inte tänkt på innan. Jag hör inte hur mina slag landar. Det gjorde jag när vi testade den här idén hemma, men jag är nu berövad två sinnen. Jag agerar på känsel, men kanske är också någonting djuriskt i mig aktiverat som förhöjer smak- och luktsinne. Det är inget jag tänker på där och då, men tydligt i minnet efteråt. Och inte helt ovanligt har jag insett när jag tänkt på det. Jag brukar just vilja smaka på och lukta under mina sessioner. Jag slickar på den jag slår och drar in hennes dofter. Nu är mitt fokus redan på sitt högsta. Världen och människorna börjar försvinna och det är bara hennes kropp och det jag gör med den. Jag går ner på ett knä och låter handflatorna falla på nakna skinkor. Jag smeker låren, och så slår jag igen. Jag känner slagen i mina handflator intensivare än vanligt, men det intressanta är vad min kropp gör med sensationen. Jag upplever rummet nästan lika tydligt som vanligt. Men jag orienterar mig i det genom slag och smekningar. Jag ser hennes kropp med mina händer — så jag vill snart skifta till det första redskapet, men jag minns ännu hur sessionen är planerad. 

Jag vänder henne om utan att kunna se. Det är en rörelse jag inte kunnat testa innan eftersom vi inte hade tillgång till just det korset, så jag är försiktig när jag lutar hennes rygg mot korset. När hon väl står där med ansiktet ut mot mig, och antagligen publiken jag inte ser, så markerar jag för henne och dem att hon är min att ta för mig av. En hand över fittan får långsamt röra sig upp över hennes kropp, och hon och jag vet att den kommer att stanna först när den vilar mot hennes kind som den där natten då jag fick idén. Örfil efter örfil landar i hennes ansikte, men det är inte riskfyllt. Min kropp vet, mina fingrar vet att hitta till hennes kind. Hemma träffade ett slag för nära örat och hon sa att det ringde i huvudet. Jag har marginaler nu. Minst en centimeters marginal, och ingen tvekan om att jag har just det. Några slag till och så vänder jag henne igen. Lite bryskare nu, för jag vet att hon vet och med händerna ännu fria kan hon ta emot sig. Jag behöver inte ens vara försiktig. Jag låser handlederna i de bojor vi förberett innan vi började. 

Jag står bakom henne igen, och sträcker ut vänsterhanden. Mina små korta floggers läggs i mina händer. Jag positionerar mig som hundratals gånger förr. Nära så att jag kan känna hennes doft, men den är tydligare så här och jag tar ett steg bakåt. Jag “ser” henne fortfarande. Eller snarare: Jag känner henne fortfarande. Jag har avståndet i mina rörelser och jag testar ett lätt slag. Piskan talar till mig och berättar att hon är just där jag redan visste att hon var. Jag vet ju att där är andra människor också, så jag markerar för den som eventuellt står för nära genom att sträcka ut båda armarna och piskorna. Jag låter armarna pendla lite fram och tillbaka innan jag byter ställning och finner den balans jag alltid har när jag piskar, och så får slagen landa i enkel fyrtakt, växlande till tre plus tre, en ensam piska får dansa över hennes skuldror, båda piskorna igen, men i takt med musiken, några serier med markerade “ettor” som jag brukar. Full kontroll i min kropp, och hennes är just där piskorna säger att den är. Med små rörelser som bara är annorlunda för att de är det enda jag uppfattar, förutom lukterna och smaken av luft fylld av läder, svett och latex. Mina rörelser är vad det handlar om, och hennes kropp som är den fasta punkten. 

De korta piskorna släpper jag sedan på golvet bredvid och framför henne. Några sekunder passerar då jag har händerna fria och jag gör som jag brukar och smakar på henne. Nej, jag dricker hennes smak i djupa klunkar. Jag andas luften invid hennes öra och frågar hur hon mår. Hon mår bra.

Längre och hårdare floggers överlämnas ordlöst i min utsträckta hand och jag slår igen. På längre avstånd nu, men med samma upplevelse av att veta exakt var hon är, och inte veta något annat. Bubblan är total i den här sessionen och jag måste komma ihåg att tacka alla som var där och som förstod att ge oss utrymmet. När även de kastats på golvet går jag närmare och använder hårdare redskap. De är egentligen lättare att hantera än de rörliga piskorna, men känslan är intensivare för jag vet att batong och rotting gör ont på riktigt. Om jag bara vågar slå. Jag är mer omsorgsfull med slagen i den här delen av sessionen och står nära. Med den fria handen känner jag hennes kropps linjer. Ett finger på min vänstra hand snuddar vid höftbenet och jag vet var den tunga gummibatongen ska landa. Jag upplever min egen andning intensivare. Inte som att jag är andfådd, bara en intensivare upplevelse och bubblan som är vi är mindre rent rumsligt, men min känsla är snarare att vi står stadigt, men i en nästan helt tom rymd. Som om vi inte ens behöver det fysiska rummet för det vi just nu gör. Batongen byts mot rotting och jag lyssnar efter hennes ljud när den träffar. Jag tänker inte ens på att jag inte hör dem, för jag hör dem på något sätt ändå. Jag vet hur de låter och exakt när de kommer efter varje slag. Jag tar in henne bara genom min egen kropps rörelser och motståndet den gör när slagen landar.

Avslutningen är planerad som ett mindfuck till publiken. Jag står bakom henne med en visserligen kort, men tung och jävligt elak oxpiska. Om jag slår med den kommer hon att rycka till. Den gör så ont, och jag kan bara använda den på distans så jag kan inte positionera henne. Jag vet att de som ser på inser detta, och vår överenskommelse är att jag inte ska slå. Inte på riktigt, jag ska bara svänga den framför mig och hitta hennes rumpa, Mindfucket skulle vara att få åtminstone någon betraktare att tro att jag ska fortsätta sessionen med den här piskan, men hon skulle veta. Så tanken kommer till mig att just detta är en möjlighet att leka med hennes förväntning istället. Jag låter bli de överenskomna markeringarna och tar istället av mig ögonbindeln. 

Hon står som hon gjorde tidigare, bara fastspänd i bojor. Hennes nakna rygg som är min att smeka, skinkor som antagligen är blossande röda, men jag är mitt inne i min mest maxade top high någonsin, så jag tänker inget av detta. Världen rusar mot mig från alla håll, ljuset visserligen skonsamt nedtonat, men närvaron av de andra, festen och musiken och framförallt hennes kropp framför mig drabbar med full kraft och jag är exakt där jag är, utan förflutet, utan framtid, men med en piska i handen som vill tala med hennes hud. Det må vara att jag har alla sinnen, men jag behöver dem inte i detta som är ett intensivare nu än man kan tänka sig. De som varit i ett sånt vet. 

Och jag är fortfarande mina rörelser för det var genom dem jag kom till den totala närvaron, och jag stannar kvar i detta märkvärdiga tillstånd genom att låta oxpiskan flyga genom luften. Den landar på hennes vänstra skinka och det hade lika gärna kunnat vara mina fingrar som landade. Jag känner träffen som om jag var ett med piskan. Jag slår hårt, mycket hårdare än vi planerat eftersom jag faktiskt ser nu. Jag vet att hon inte är beredd, så jag låter slaget fortplanta sig genom henne innan jag slår igen. Sedan en tredje gång. 

Jag behöver inte mer efter det tredje slaget. Det är det första steget i processen mot att förstå den här sessionen. Insikten som är i mig där och då att det är vad jag behöver som styr. Jag behöver inte mer. Jag har slagit färdigt. Jag är kvar i min förhöjda känsla av kroppslighet. Jag ser världen, men det är inte särskilt viktigt att se. Jag är i min kropp, och min kropp kommer att berätta om den här stunden länge än.

Hon

Hon var en del av mig. Jag var min kropp och mina rörelser och snarare än att mörkret skulle ha skapat någon distans mellan henne och mig så suddades gränsen mellan oss ut. Jag kan inte förklara det bättre än så, men när piskorna landade på henne var det inte viktigt att det var hennes kropp. Jag kände slagen som om de fallit på min egen hud, men utan smärta. När vi en stund senare satt i fåtöljerna vid garderoben fortsatte festen runt omkring oss. Några hade sex i sittgruppen intill. Nakna kroppar rörde sig mellan de olika rummen och jag fumlade med mitt yrvakna ego som försökte uppträda omtänksamt mot henne som jag skulle slå lite senare. Och jag vet att det inte gjorde något att jag inte landade, för det kom också till mig i morse. Jag litar på henne, kanske mer än jag gjort på någon annan. Scenen och sessionen med ögonbindeln var vår, och jag hade vetat — kanske genom en fin skiftning i hur hon smakade mellan batongen och rottingen, eller i en förändrad koncentration av hennes feromoner i det trånga rummet om hon hade behövt något annat, eller om något hade gått fel. Hon hade inte behövt använda sitt stoppord om ett slag träffat fel, för just den kvällen var jag ett med mina piskor. Och jag har varit ett med henne senare också. 

Den andra sessionen? Nästan lika intensiv, men det är en annan historia. Den handlar om om hur man på fester av det här slaget kan gå in i en känsla av att vara hög, och när man lärt sig navigera det där kan man med bibehållen kontroll gå in och ut ur något translikt. Om någon såg den andra sessionen kan den säkert ha tett sig någorlunda konventionell. Ingen ögonbindel, men min kropp var öppen för mig att gå in i. Från det vanliga, det kontrollerade jaget som opererar i alla andra sammanhang finns en dörr som leder in i min kropp. Jag gick in och ut igenom den flera gånger den natten, smakade på kroppar, flög genom piskor och andades de sexuella energierna från mina två fantastiska partners i den natt som på sätt och vis fortfarande inte tagit slut. Jag vet inte om den där dörren egentligen borde vara stängd nånsin. Draget från andra sidan är rätt skönt att stå i också en ganska vanlig måndag en dryg vecka senare