Berättelser och minnen från besökare

Vi samlar minnen från besökare.
Här är en lista med några berättelser.
Listan är levande. Endast för betalande medlemmar.
Julkalendern är tillgänglig för alla.

2021

Club Abzint Meat Pack II
En Session (Club Abzint Meat Pack II) – Sarva

2020

Julkalender med bilder och texter från alla år

2019

Club Abzint Querelle II
Kniven – av Mensa-sub

2018

Club Abzint Querelle
Skeppet del 1  – Mensa-sub
Skeppet del 2 – Mensa-sub
Skeppet del 3 – Mensa-sub

Berättelser och minnen från besökareTiny2021-10-28T20:28:52+01:00

Club Abzint Querelle II – Kniven




Kniven  – av Mensa-sub

Vi är ensamma i det stora lekrummet. Till vänster står en lädersoffa. Med de höga stövlarna i handen går jag runt soffan och sätter mig försiktigt på det ena armstödet. Mina bara bakdel är varm emot det svala lädret. Hud, var ordern han gav mig. Mycket hud. Så jag har bara trosor och bh på mig. 

Papi rör sig i rummet, han lägger fram några av sina redskap. Jag ser upp på honom och blickar sedan ner, jag fokuserar på att snöra på mig stövlarna som Papi vill att jag bär ikväll. Jag trär i ena foten, klackarna räcker över 18cm inklusive platån. Jag drar åt omslagen, den svarta lacken reflekterar rummets belysning. Lädret når ända upp över andra halvan av mitt lår. Jag ställer mig upp och är omöjligt lång. Jag är van vid höga klackar, de känns fastsvetsade vid mig och jag rör mig ledigt, men dessa klackar är så höga, så höga, jag trippar nästan fram. Han iakttar mig när jag rör mig mot rummets mitt. Jag vet att han tar in och uppskattar den imobilitet klackarna ger mig. 

I mitten av rummet hänger en vinsch, i ändan av kedjan hänger en spreader bar. Jag rör mig mot mitten. Vet att han vill ha mig här. Papi är tyst nu. Fokuserad. Han bygger upp. Jag kan känna honom växa. Det får mig att svälja nervöst. Jag känner mig väldigt avklädd. Han tar ordlöst fram en läderboja. Jag sträcker genast fram min smala handled. Hans fingrar är starka och snabba. De drar effektivt åt bojorna. Min andning blir lättare. Han känns större. Han tar fram sina rep. Han känns större. Han spänner repen runt min bröstkorg, hindrar den från att expandera fullt ut. Han växer. Han fäster repen i mina bojor och sedan spreader baren. Han växer. Jag andas hårt nu. Jag söker hans blick men han är inne i sin uppladdning. Jag kan inte fånga den. 

Papi kliver bort. Gör något han inte gjort förut. Han justerar tekniken i rummet och plötsligt strömmar musik ut ur rummets ljudsystem.

Han växer alltjämt. Han plockar upp en flogger. Han är fortsatt ordlös. Blicken svart. Jag ställer mig med fötterna i axelbredd. Svankar. Han börjar slå. Smärtan grabbar tag i mitt fokus. Jag kämpar emot. Andas hårt och djupt. 

Fuck. Jag känner hur han blir högre och högre. Dominansen nästan pulserar ur honom nu. Jag blundar. Försöker hantera smärtan. Han byter verktyg. Han slår och jag gnyr. Drar i vinschen. Rör mina ben rastlöst. Trampar runt i klackarna. Han varvar upp slagen, intensifierar, och lugnar sedan ner dem. Han intensifierar igen. Bygger upp smärtan. Jag gnyr, jämrar mig. Så slår det över inom mig. Som en varm våg. Nästa slags eko är inte ett jämmer, det är ett stön. Mitt huvud hänger fram. Varje slag följs av ett mjukt stön. 

Njutningen slår över mig för varje slag. 

Han slår och slår. Ger och ger. Han går högre och högre. Tar i mer och mer. Smärtan eskalerar. Han växer. Rottingen viner och istället för ett stön kommer kvällens första skrik. Svetten bryter fram. Papi rör sig som ett rovdjur framför mig. Plötsligt tar han ett hårt grepp i mitt nackhår. Mitt huvud böjs omedelbart bakåt. Hans ansikte är nära mitt. Så skymtar jag den. Den blänker till i ljuset. Han håller upp den framför mitt ansikte som är låst i hans grepp. Makt. Jakt. Fara. Rädsla. Kniven.

Åsynen av eggen slungar mig tillbaka till kvällen på båten.

~

Utlevnadsytan var tom på andra deltagare förutom på mig och Papi. Området runtomkring är möblerat med soffor och bord. Sofforna är fulla av gäster. Papi har precis lyft upp en stol på den tomma utlevnadsytan och bett mig att sätta mig ner. Strålkastaren bländar mig. Jag slår mig ner, söker Papis blick. Han rör sig på ytan, med repen i sin hand. Han möter min blick. Korpsvart. Snabbt. Men han är där. Sedan vänder han ner blicken emot repet. Han börjar binda. Hårt. Snabbt. Kontrollerat. Min andning börjar bli ansträngd. Jag ser ner på hans kropp i rörelse. Hans hantering av repen. Papi har bundit fast mina händer, mina armar, min överkropp. Jag halvsitter halvligger tätt emot stolen. Min blick söker hans. Följer varje rörelse. Han tar tag i en av mina vrister, för benet åt sidan, särar på mina lår. Han flyger högt nu. Jag känner det. Men det är den enda känslan jag kan fånga, resten är så kraftfullt och snabbt, som snabba slag av känslor. Jag hör hur tung min andning blir, mitt huvud faller bakåt över stolsryggen. Strålkastaren värmer mina exponerade lår. Min bröstkorg höjer och sänker sig i kraftiga, tunga andetag. Hettan känns överallt. Genansen. Strålkastaren. Kåtheten. Någonstans långt bortifrån når vetskapen mig, det finns många andra här ikväll, vi har publik. Papis dominans osar. Fyller hela rummet. Tanken på publiken evaporerar. Jag andas hårt emot repen. Benen är nu fastpositionerade, särade. Precis som han vill ha mig. Tillgänglig. Exponerad.

Jag ser inget annat än Papi och strålkastarljuset men även Papis rörelser börjar ske i ett alltmer utbrett töcken. Han tar fram en flogger. Rör sig som ett djur framför mig. Slår mig. Plågar mig. Mitt huvud kastas bakåt igen och igen. Jag klagar. Stönar. Skriker. Så blänker något till i Papis hand. Ruset i min kropp är omedelbart. Instinktivt. Kniven ligger så naturligt i hans hand. Som en del av honom. Fuck. Ett vapen. Faran. Makten. Jag rycker emot repen. Papi tornar upp. Jag stönar. Han hukar sig ner. Papi är nära, så nära. Hans röst når mig. 

-Får jag skära av dina trosor?

Det är inte något vi diskuterat innan. Vi är inne i vår tredje session för kvällen. Min panna är svettig. Jag flämtar. Ser upp på honom. Under kvällen har vi följt en enda devis; vi går dit vår energi, kemi, för oss. Den har fört oss hit. Jag känner ingen tvekan. Vet. Det var hit vi skulle. Jag nickar. Papi avkräver ett muntligt svar. Även när han fått det upprepar han sig. Vill vara säker på att jag är där. Att jag vet vad jag svarar på. Att jag är kapabel att fatta beslut. Jag svarar honom. Jag kan inte få fram mer än viskande svar. Min röst håller inte. Alla stön. Alla skrik. Jag vill flyga vidare. Någonstans inne i mig känner jag en förvåning över hur självklart det känns. 

Publiken finns där. Jag kan inte se dem men jag vet att de är där. Jag är aldrig naken inför okända. Jag värnar om min kropps integritet. Även tillsammans med en partner kan jag vara blyg. Genansen som uppstår när min partner är påklädd och jag tvingas ta av mig är kraftfull, min nedslagna blick är full av skam. Och ändå. Jag ligger fastspänd på stolen. Låren är effektivt särade utav Papis rep. Skammen borde svämma över. Borde ta över allt annat. 

Men.

Det är inte det som föds utav vår dynamik. Det är inte det jag känner ikväll. Jag vill vidare. Vill mer. Papi leker med kniven. Jag flämtar. Jag spjärnar emot repen. Så känner jag kylan ifrån bladet emot min höft. Jag skjuter kraftigt ifrån med höft och lår. Eller jag hade gjort det. Om jag inte var fastsurrad. Mina lårmuskler spänns i en kraftig spasm. Hela jag skakar. Jag känner hur bladet trycker emot trosans ena kant. Eggen är vass. Sidentyget ger genast efter. Papi är stor nu. Hög. Stark. Starkast. Han äger rummet. Äger båten. Äger staden. Allsmäktig. Hans dominans har sedan länge fyllt rummet. Mina tår spjärnar emot golvet. Papi skär effektivt bort den andra trossidan. FUCK. Mina vader skakar okontrollerat. Jag kan inte längre kontrollera mina rörelser. Min kropp spänner sig i en båge emot repen. Reaktionerna inombords en kavalkad. Omöjliga att fånga.

Jag tittar upp och ser hur Papi sätter på sig en svart latexhandske på sin högra hand. Mina ögon sluts och jag stönar. Så är han där hos mig igen. Nära. Genast tränger han in i mig med två fingrar. Jag skakar hårt emot repen. En tanke av ”inte komma, inte komma!” ekar inne i mig. Någon instinkt som säger mig att jag INTE kommer inför andra. Papi fortsätter. Min kropp reagerar obönhörligt. ”Inte komma, inte komma!” ekar allt tystare. Jag känner hur vågen vill slå över min kropp. Svetten rinner ner över min panna. Doften av Papi. Jag skakar på huvudet. Hans hand tvingar på. Strålkastaren bländar. Min kropp är så spänd. Skakar. Upp i brygga. Vrider emot repen. ”Inte komma”. 

-Kom nu för Papi! Beordrar han. 

Och det är det som puttar över mig. Vågen slår över. Jag kommer och kommer. Den sista lilla kontakten med omgivningen ger efter. Jag flyger. Hör Papis ljud av tillfredsställelse. Känner hur han tvingar fram orgasm efter orgasm. 

Töcken. Allt är ett töcken. Hände detta precis? Vi flyger. 

~

Jag kommer tillbaka till rummet. Känner hur laddningen nu fyller ytan. Kniven är bunden till den stunden. Som en talisman som genast för oss dit. Papis grepp i mitt hår i nacken spänner. Upphetsningen pulserar i mig. Så ristar han plötsligt snabbt över huden på mina bara lår. Jag flämtar till. Smärtan som en eld. Jag stönar. Jämrar mig. Han släpper greppet om mitt hår. Står framför mig. Jag andas kraftigt. Lutar mig emot mina restraints. Min blick är fäst vid hans rörelser med kniven. Så lyfter han den och för eggen emot sin egen arm. Som en konvulsion genom hela kroppen rör jag mig emot restraintsen. Nej. Nej. Inte Papi! Jag gnyr, jobbar emot repen. Han trycker knivspetsen emot sin hud. Jag rycker kraftigt i mina restraints nu. Kastar vilt med min kropp. Nej. Inte Papi! Han kliver fram, greppar tag i mitt hår, böjer bak mitt huvud igen och jag andas ut av lättnaden. Risp. Risp. Risp. Risp. Det brinner på framsidan av låren. Ja. Ja. Fröken ska märkas. Rör inte min Papi. Fröken får plågas. 

Adrenalin pumpar nu i en vild ström i min kropp. Kniven är fortfarande ny för mig. Reaktionerna vilda. Helt okontrollerade. Svetten bryter ut över min hud. 

Papi släpper mig och går tillbaka till sina slagdon. Jag andas kraftigt. Sväljer för att samla mig. Papi börjar plåga min kropp igen. 

Slagen eskalerar. Mina jämmer och skrik ekar emot väggarna. Papi svettas. Han slår. Växer. 

Jag skriker. Försöker hantera. Men för varje slag känner jag hur jag tappar greppet. Smärtan är vass. Kroppen skriker. Jag skriker. Så händer det. Det glider ur mina händer. Jag tappar kontrollen över min hantering av smärtan. Jag är förlorad. Ögonblickligen tar smärtan över. Jag skriker. Känner hur svetten blandas med tårar. Jag kan inte. Jag kan inte ta mer. 

-Nej! Nej! Nej! Skriker jag. Flyttar min kropp bort från Papi. 

-Nej, gråter jag. Nej, nej, nej, nej, nej. Jag skakar på huvudet. Nej, nej, nej, nej. 

Papi kommer genast fram. Smärtan. Repen som spänner. Jag gråter. Nej, nej, nej. Papi håller om. Repen känns för hårda. Jag börjar få panik över restriktionen som repen medför, oförmågan att dra de djupa andetagen. Tårarna flödar.

-Ner. Jag måste ner.

Papi går genast och sänker vinschen, börjar sedan att dekonstruera knytningarna. 

-Ner, ner, ner, ner. 

Tårarna rinner. Paniken över den instängda bröstkorgen. Andningen kraftiga stötar emot repen. Svetten rinner längs ryggraden. 

-Ner, jag måste ner. Mina händer befrias. 

-Loss. Jag måste komma loss. Loss. Jag måste loss. 

Orden flödar fram mellan tårar. Allt i något slags upprepande panikmantra. Jag drar i repen. Går ner på knä. Drar i repen. Papi jobbar snabbt och kontrollerat, får loss knytningen efter knytning. Jag drar i repen. 

Jag hulkar av tårar. Adrenalinet av paniken. Kroppen skakar kraftigt. 

Så är jag loss. Jag kollapsar omedelbart. Faller ner från knästående till liggande. Jag drar de förlösande andetagen, djupt, djupt ner i bröstkorgen. Jag hungrar. Andas för djupt, för snabbt. Skakningarna intensifieras. Jag lyckas på något sätt få av mig stövlarna när jag ligger där på golvet. Papi lyfter upp mig och bär mig till sängen i rummet intill. Jag kryper instinktivt ihop i fosterställning. Jag för upp mina armar runt mitt huvud. Skydd. Jag behöver skydd. Ont. Det gör ont. Mina händer intrasslat i mitt hår. Svetten rinner längs kroppen. Tårarna är överallt. 

Papi hämtar vatten. Jag lyckas sätta mig upp lite halvt, lyckas ta några klunkar mellan gråthulkningarna. Faller genast ner i sängen igen. Armarna omslagna runt mitt huvud. Papi är där. Nära. Håller om. Men hans beröring skrämmer. Jag rycker till vid varje rörelse. Rädd för mer smärta. Så receptiv. Skyr mig från honom.

Det finns ingen logik i mig. Känslorna härjar instinktivt och fritt. Jag drar ihop mig ännu mer. Skyler mig från Papis beröring. Spänner min kropp emot hans ömhet.

Kontrasten mellan sadisten och smärtan han åsamkat mig och den ömma handen som stryker över mitt hår skriker högt inom mig. Skakningarna intensifieras. Jag snörvlar och gråter. Ber om papper. Allt är tårar, snörvel, adrenalin, svett. Papi håller armarna om mig. Fångar upp mina skakningar med sin kropp. 

Mina känslor stormar. Som vågor slår de ut. Papi ligger bakom mig, lika stark som klipporna. Mina vågor slår ut över honom. Om och om igen. Så. Långsamt, långsamt minskar stormen. Vågorna slår ut men med mindre kraft. Papi rider ut min storm. Långsamt, långsamt närmar vi oss ebben. Doften av Papi, hans armar runt min kropp. Utmattad börjar kroppen att slappna av. En muskel i taget. Den starka strömmen av tårar börjar ebba ut. De rinner nu bara en och en. Jag snörvlar. Jag drar in djupa, skakiga andetag, suckar ut. Ebbar ut. Och alltjämt är han där. Väntar in mig. 

Papi stöttar mig. Med min trötta lilla kropp lyckas jag sätta mig upp. Jag kommer upp till stående. Papi finns där. Leder mig. Vi går ut till det gemensamma utrymmet. Där sitter några av gästerna och samtalar med låga röster över varma koppar med te. Papi hjälper mig fram till en kuddbeklädd soffbänk, han sätter sig bredvid mig. Luften är lite svalare här. Andetagen renar. Känslorna klarnar upp något. Utmattad kryper jag ihop på bänken. Lutar in min kropp emot hans. Hans armar runt mig. Jag snörvlar fortfarande lite. Lutar min panna emot hans hals. Min ena kind emot hans bröst. Papi. Tryggheten ifrån hans doft. Beröring. Hans värme. Det strålar in i mig. Jag tar in honom, jag tar in hans ömhet. 

Rädslan har stormat ut, finns inte kvar. Min lilla hand efterskakar ändå när jag sträcker mig efter glaset med vatten. Jag tar några svala klunkar. Snörvlar lite. Kryper närmare in under Papis käke. Min panna emot hans hals. Hans armar och filten omger mig. Jag drar så ett sista djupt, skakigt andetag. Håller andan för en kort stund. Jag suckar djupt. Ögonen faller omedelbart igen. Min kropp mjuk och trött i hans famn. Jag svävar emot sömnen. Papi lutar sig bakåt, tittar ut emot sommarnatten:

-Nu flyger Papi.

Jag ler, kysser lätt hans bröstkorg och somnar omedelbart

Club Abzint Querelle II – KnivenTiny2021-10-28T20:20:38+01:00

Club Abzint Querelle – Skeppet del 3




Skeppet – del 3

av Mensa-sub

Efteråt berättar han att vi haft publik och kombinationen av skam och kåthet når djupare än någonsin förr.

Fortsättning på kvällen på skeppet. 

Min puls ökar lite för varje steg jag tar. Magistern går framför mig och jag vet var han leder oss. The Redroom. På skeppet har de två större hytter som de märkt upp med epitet “Redroom”, de finns markerade på kartan över båten. I hytterna finns en dubbelsäng och en öppen hyttdörr. En öppen dörr som inte får stängas.

Jag såg rummen under kvällens första upptäcktsfärd och kände genast hur något inne i mig vaknade till. Jag kunde känna hur en längtan och nervositet tände till, som ett svagt ljus inom mig. Under kvällen har mina tankar gått till rummen och möjligheterna de erbjuder och lågan har växt och växt.

Nu när jag går bakom magistern är lågan som en kärna av pulserande lava inom mig. Vi dras dit som av en osynlig kraft. Adrenalinet rusar i mig när vi går förbi den första hytten. Fyra-fem personer brukar sängen därinne, det är svårt att avgöra antalet speciellt då jag blir så förlägen att jag inte klarar av att titta närmre än en flyktig blick.

Det är lite lustigt det där, hur jag kan vara en riktigt snuskig slyna och samtidigt så förlägen och till och med pryd. Vissa ord är helt enkelt omöjliga för mig att uttala, kinderna bränner illrosa av bara tanken och blicken klistrar sig fast i golvet. I ändå så svajar mina höfter mjukt, självklart och självsäkert där jag går i mina höga klackar och min minimala klädsel.

Vi går fram till nästa öppna dörr och när jag ser magistern gå in förstår jag att det är ledigt. Att beskriva känslorna i mig under den stunden är svårt. Det är ett så kraftigt rus att jag känner hur jag får svårt att höra mer än den hamrande pulsen inuti mig. Magistern har gått in och ställt sig bredvid sängen. Jag går lydigt efter och ställer mig bredvid honom.

Hans blick borrar in sig i min. Hans upphetsning får honom att se vild ut. Jag hinner precis svälja av nervositet innan han greppar tag i min nacke och för mitt ansikte hårt emot honom. Kyssen är hård, vild och ohämmad. Han stönar mörkt in i min mun och jag kvider som svar. Laddningen är lika stark, han för och jag följer. Så drar han mig bryskt ifrån honom och vrider runt på mig. 

Han trycker ner min överkropp och mitt ansikte emot madrassen och med ihopknipna ögon känner jag hur han hårt drar ner mina läderhotpants emot golvet. Jag kan inte tänka. Ruset brusar. Min kåthet tar över hela mig. Han slår ett kraftfullt slag med handflatan över min nakna (sånär som på nätstrumpbyxorna) och ömma bakdel men jag kan inte känns att någon smärtsignal går fram. Det känns istället som en elektrisk stöt som får mig att bita ihop för att inte stöna ut min njutning.

Han tar tag i min bakdel och med ett kraftigt ryck river han sönder grenen på mina strumpbyxor. The destruction of fröken, del två.

Symboliken i de sönderrivna underkläderna har en primitiv påverkan på mig. Jag kastas djupare in i underkastelsen, jag är hans nu.

När den svala luften smeker min nakna hud förs jag för ett ögonblick tillbaka till platsen och situationen. Jag hinner precis tänka på att om jag lyfter huvudet så kan jag se om det står någon i den öppna dörröppningen. Vi står med våra ansikten riktade emot ingången. Men jag hinner inte vinkla mitt ansikte förrän jag känner hans kuk emot mig. Genast blir omvärlden suddig och allt jag tänker är. Nu. Nu. Nu.

Kombinationen av mycket sex på kort tid, en liten fröken och en väldigt välutrustad magister har gjort fröken svullen och därmed ännu mindre. Och dessvärre öm. De välplanerande arrangörerna har dock tänkt på oss flickor och delat ut rikligt med förpackningar med diverse smörjande substanser.

Lyckan när magistern väl tränger in får mig att riva i lakanet, gråtstöna högt och jag förlorar mig i honom. 

Någon gång slits shrug, bh och harness av. Mina sönderrivna strumpbyxor är inget hinder, jag får behålla dem och mina klackar. 

Fröken flyttas ned på knä. Magistern tätt bakom. Han fortsätter att knulla mig. 

Hårt. Kraftfullt. Ömheten snuddar vid smärta. Ändå kommer jag. 

Jag vet att dörren står öppen för åskådare. Ändå kommer jag. 

Han brutalknullar mig. Jag kommer och kommer. 

Jag vet inte hur länge vi befinner oss i hytten, tiden har ingen betydelse. Till slut ligger jag i en liten hög, blank av svett, andfådd, lealös av orgasmer och med sminket halvt bortgnuggat och halvt utsmetat . Magistern får hjälpa fröken upp. Kroppen vill inte riktigt styras. På något sätt träs bh och shorts på. 

Med magisterns trygga grepp om min hand leds jag ut ur rummet. Vi möts av många uppskattande leenden och jag vet att mitt vilda hår och i övrigt oordnade tillstånd vittnar om vad som hänt. Men ingen skam väller upp. Känslan som kommer är den utav stolthet. Jag är en använd och stolt slyna och den känslan känns stor. 

Han leder oss bort till vår hytt. Det är så skönt att få ta av sig kläderna och klackarna. Att naken få krypa ner i den rustika sängen. Jag gosar in mig på hans bröst, och med hans trygga arm om mig så hör jag hur han har ett leende i sin mörka röst när han talar. 

– Vi hade publik.

 

Fortsättning:

Del 1 (9 sep 2018)

Del 2 (31 aug 2018)

Del 3 (9 sep 2018)

Club Abzint Querelle – Skeppet del 3Tiny2021-10-28T20:20:00+01:00

Club Abzint Querelle – Skeppet del 2




Skeppet – del 2

av Mensa-sub

Jag väter mina läppar och kryper närmare honom.

Fortsättningen på nattens händelser på skeppet.

Jag har länge närt en längtan efter att beordras att utföra vissa sexuella handlingar inför åskådare. Det känns oerhört tabubelagt att visa min iver, mina fysiska begär och min villighet. Och dessutom, att få vara duktig, att göra min dominante partner nöjd, till och med ge honom chansen att få visa upp hur duktig hans flicka är. Ja jag har länge närt denna kraftiga sexuella längtan inom mig, en känsla som bottnar i skam och underkastelse.

Jag har varit redo sedan vi klev på, på det nåtade skeppsgolvet. Sedan laddningen mellan oss gjorde mig till hans ägodel för kvällen. Redo att sjunka ner på knä oavsett antalet åskådare. Jag är medveten om att min bakdel sticker upp i vädret när jag kryper närmare honom på den mjuka mattan. Det dunkla ljuset i rummet skänker ett visst skydd, det döljer mina blossande kinder. Mattan är både mjuk och sträv emot mina handflator och mina bara knän. Jag kan inte längre hålla min blick fäst vid hans. Den sjunker ner emot kiltens öppning. Jag når fram till honom och han särar lite ytterligare på skinntyget. Upphetsningen går igenom mig som en stöt. FUCK. Det är allt jag kan tänka. Grov. Perfekt rosa. Och hård. Min kropp konvulserar av reaktionerna som exploderar inom mig. Med blicken fäst vid hans kuk lutar jag mig långsamt framåt. Men när mina läppar väl når hans kuk gnyr jag trånande till och det som var tänkt som en mjuk kyss slutar i att jag ivrigt drar in honom i min mun. 

Upphetsningen brinner i mig, gör min hunger efter honom överväldigande. På alla fyra avnjuter jag honom. Hårt. Intensivt. Hungrigt. Åh så hungrigt. Det är bara när jag hämtar andan som jag stannar upp och bara njuter av åsynen av hans kuk. Det har gått två veckor sedan vi setts och jag kan knappt se mig mätt. Till slut kan jag inte stå emot utan ställer mig upp på knä och låter mina händer assistera min mun i det orala anfallet. I den ställningen är det svårt för mig att få in hela honom. Han är lite för stor. Mina ögon tåras av mina försök och jag känner hur mitt ansikte målas av tårar och saliv.

Början av the destruction av fröken. Han har meddelat att hans mål för kvällen är att han kommer att se till att smink, hår och klädsel steg för steg smetas ut, kladdas ned och rivs sönder, the destruction av fröken.

Saliv rinner ner över mina bröst. Hans stön eldar på mig. Hans grepp i mitt hår. Fuck. Jag stönar, kvider och kreverar i min njutning av honom. Han låter mig avnjuta honom en lång stund innan jag lutar pannan emot hans höft och han beordrar fröken upp i knät. Jag vet inte om vi haft åskådare. Jag vet inte hur många som sett mig ivrigt sluka hans vackra kuk. Omvärlden har suddats ut, helt och hållet nu. 

Han visar att han vill att jag ska lägga mig över hans knä. Jag kryper upp och lägger mig tillrätta. Mina höfter stöter emot hans kuk och jag kan inte låta bli att gnugga mig emot honom. Han lägger en fast hand mellan mina skulderblad och pressar mig mjukt ner i bänken, han håller mig stilla. Så kommer det. Det första slaget. Ett stön jag inte vetat om att jag hållit inne slinker genast ut. Det är så fruktansvärt skönt. Han slår och jag njuter. Om och om igen. Jag putar duktigt med rumpan, vill se till att han kommer åt så bra han kan. Så känner jag hur hans hand smeker ner mellan mina skinkor, hur hans fingrar når mitt innersta. Jag rör mig i protest men handen på min rygg håller mig effektivt nere. Han känner efter och med skammen brinnande inser jag att han kan känna min upphetsning genom mina hotpants. Han retar mig skickligt med fingrarna, jag kvider och rör rastlöst på höfterna trots att jag vet att jag inte kan komma någonstans. 

Till slut har han barmhärtighet över mig och återgår till att smiska mig. Jag börjar bli rejält röd nu. Och varm. Det börjar bulta och ömma. Mina stön av njutning går sakta över till stön av smärta. Mina klackförsedda fötter försöker hitta grepp i bänken för att jag ska kunna flytta mig undan den elaka handen. Slagen fortgår. Jag kränger i hans knä, försöker att fly. Slagen fortgår. Mina stön går över till kvidanden. Slagen fortgår. Kvidanden går över till små rop av smärta. Slagen fortgår. Han varvar dem med att smeka mig. Ser till att min upphetsning är precis lika påtaglig. Jag känner hur svetten bryter ut på min panna. Jag andas kraftigt i mina försök att ta smärtan. När han äntligen saktar ner slagen för att övergå till att mjukt smeka mina ömmande skinkor blir jag både lättad och besviken. Sluta. Fortsätt. Den ljuva balansgången som bara bdsm kan frambringa. 

Han lyfter upp mig till en sittande position bredvid honom och jag lutar mig lojt emot hans axel. Genast fylls bänken av gäster. Jag inser att min långa lekamen tagit upp hela bänken och att vi haft åskådare… Skammen och upphetsningen är lika utsökt som alltid. Jag fnittrar och gosar in mig i utrymmet mellan Magisterns hals och axel. Vi sitter så en stund och jag landar med hans arm runt mig. 

När jag kommit tillbaka lite så ser jag hur rummet har fyllts på av besökare. Hur korsen är fyllda utav plågade och upphetsade gäster. Men jag känner att det blir lite mycket med alla dessa människor. Jag frågar viskande om jag möjligtvis skulle kunna få sätta mig vid Magisterns fötter istället. Han godkänner min förfrågan och jag sjunker ner på mattan. Med insidan av hans trygga lår emot mina axlar suckar jag nöjt och lutar mitt bakhuvud emot hans skrev. 

Så sker det. Laddningen byggs sakta upp. Jag kan känna det i hans handlag. Han greppar om min hals, släpper. Greppar om min nacke, släpper. Jag rör mig som ett eko av hans rörelser. Som en mjuk dans följer jag honom. Mina ögon är ofta slutna, jag är förlorad i stunden. Men så öppnar jag sakta ögonen och ser hans högra knä. Huden ser så inbjudande ut. Jag kan inte låta bli. Nafs! Jag tar ett litet bett och greppet om min strupe blir ögonblickligen orubbligt och betydligt fastare. Mina händer klöser i heltäckningsmattan, mina ögon sluts och jag kämpar för att behålla mitt lugn i det andlösa tillståndet. Jag ger efter i hans grepp. Så släpper han slutligen och jag drar längtansfullt och skyndsamt in ett djupt andetag. Vi sitter där en lång stund. Han styr och jag följer, med stön och skrik ifrån de andra gästerna som en erotisk symfoni i bakgrunden.

Tidsperspektivet försvinner i den där bubblan av dominans och underkastelse men efter en lång stund räcker han mig en hand och jag ställer mig upp och följer honom ut ur playroomet. Vi går och tar något att dricka, socialiserar lite. Det är underbart att se utstyrslarna alla vackra vänner valt kvällen till ära. 

Jag kan känna hur Magisterns hunger hela tiden ligger strax under ytan. Han har givit, retat och tvingat fram orgasm efter orgasm av fröken under kvällen men än så länge så har han behållit kontrollen över sin egen. Det är dags för Magistern att ta för sig igen, dags för fröken att bli ordentligt brukad och dags för fröken att få en present…

 

Fortsättning:

Del 1 (9 sep 2018)
Del 2 (31 aug 2018)
Del 3 (9 sep 2018)

Club Abzint Querelle – Skeppet del 2Tiny2021-10-28T20:19:38+01:00

Club Abzint Querelle – Skeppet del 1




Skeppet – del 1

av Mensa-sub

Jag står hemma framför den stora spegeln och nålar upp de vilda lockarna. “Fortsätt med det du gör” uttalar han lugnt samtidigt som han knäpper upp sina jeans. Jag kämpar för att behålla mitt fokus men åsynen av hans förehavanden i spegeln kombinerat med känslan av honom emot min kropp gör det omöjligt. Den här kvällen kommer att bli minst sagt minnesvärd… 

Innan vi går är det dags för fröken att öppna paketet Magistern har med sig. En oskuldsfull vit låda med ett svart sidenband knutet runtom. Jag klappar mina händer av iver innan jag försiktigt drar loss sidenbanden. Jag känner doften redan när jag lossar locket, doften av läder. Inuti ligger ett halsband i ljuvligt matt, svart läder. Jag tittar leende på Magistern och lyfter sedan försiktigt upp det. Han har skapat det själv. Varje detalj är hans egen. Mina händer skakar lite. Men vad är det på sidan? En liten svart manick?! 

Han ler nöjt och plockar upp vad som ser ut som en liten fjärrkontroll. Han trycker på ett par knappar och ett dovt pip utmynnar ur manicken. Några knappar till och halsbandet vibrerar i min hand. Mitt leende blir ännu bredare. Sedan tittar han mörkt på kontrollen och trycker igen, en stöt utgår från halsbandet och in i mina händer. Jag tjuter till av förvåning och han skrattar nöjt. Han packar ned halsbandet, det får vänta tills vi är ombord. Jag sväljer och inser att jag gör bäst i att sköta mig ikväll. 

Vi beger oss in emot stan, parkerar och går ett par hundra meter ifrån garaget till skeppet. Magistern är klädd i en fantastisk läderkilt, en nystruken vit skjorta, egentillverkad (och väldigt, väldigt snygg) läderharness tillsammans med en slips som är svår att göra rättvisa i ord men låt oss säga att den var lika stilig som passande för tillställningen. Vi ler lite åt blickarna vi drar åt oss. Jag har nätta lackstövletter till min svarta trenchcoat, slynsminket är sotat och kraftigt, håret i en vild, lockig (fejk)mohawk. 

Vi anländer på skeppet och redan när man tar de första kliven ombord förflyttas man till en annan värld. Känslan är påtaglig. Mina händer skakar lite av adrenalin och förväntan. Det är första gången vi utforskar en uttalad maktförskjutning och det ligger något i luften. Det är tydligt. En laddning finns där som inte funnits där förut. Den känns i blickarna vi delar. I varje rörelse. Varje samtal. 

Vi letar upp hytten och Magistern tar genast för sig av fröken. Jag tappar bort mig i njutningen. Min upphetsning ligger precis vid ytan. Efter enbart några sekunder känner jag skamset hur min kropp börjar skaka. Jag försöker hålla tillbaka men han överväldigar mig. Jag kan inte stå emot längre och jag viskar snabbt ut min fråga, får jag komma. Till min lättnad tillåter han mig att nå min kulm och tar mig med en sådan kraft att extasen inte hade kunnat hindras. 

Med knän som skakar och dimmig syn öppnar jag min väska och byter om. Kvällens klädsel består av nätstrumpbyxor, minimala läderhotpants, ett kraftigt rött bälte över frökens bara midja. Upptill har valet fallit på en matt, svart bh, ett harness som ramar in bysten med matchande lädercuffs och en liten svart lädershrug över mina axlar. Jag kliver försiktigt i mina nya pleaserklackar i blankt, lackat läder. De är underbara. Jag känner mig som en sexkitten, slyna och slynwarrior, allt på samma gång, och dessutom gör de mig över 185cm lång. 

Klädvalet gör mig ändå lite nervös. Det kommer att släppa under kvällen, det vet jag, men till en början känns det utlämnande och naket. Jag håller mig nära Magistern när vi kliver ut ur hytten. 

Vi går upp emot minglet och hälsar på bekanta ansikten. Mest av allt landar vi i varandras sällskap, nu är vi på plats, nu börjar det. Jag är lite nervös men mest uppspelt. 

Början av kvällen bjuder på välkomstdrinkar, kinkquiz och nya bekantskaper. Trots att Magistern distraherar fröken med händer som tar för sig av min kropp samtidigt som jag försöker fylla i quizet så lyckas vi vinna pris. Men det som får mig helt ur balans är vetskapen om att han nu är naken under sin kilt…

Gång på gång påminns jag, världen suddas ut och jag förlorar förmågan att tänka klart. 

Då det ännu inte är tydligt vad som är tillåtet i baren vi befinner oss i smiter vi tillbaka till hytten innan man räknat ut resultatet ifrån quizet och missar tydligen prisutdelningen. Fröken får dock sitt eget pris inne på hytten och fnittrande inser jag att jag redan har tappat räkningen på antalet orgasmer som fått min kropp att skaka av njutning. 

Så närmar sig klockslaget då de öppnar playroomet och vi nästlar oss igenom labyrinten på båten innan vi kliver in i ett stort, dunkelt rum. Några enstaka ljuspunkter skänker tillräckligt med ljus för att göra sessionerna säkra men det är tillräckligt lågt för att en tung erotisk stämning ska kunna sänka sig över rummet.

Kors. Smiskbockar. Handfängsel. 

Mina stilettklackar sjunker ner i den mjuka mattan när vi går genom rummet. En lång tygklädd bänk står precis vid vänster om entrén. En av de få sittplatserna. 

Magistern slår sig ner. Tiden saktar ner. Ljudet av smisk och stön blir till en suddig kuliss. Jag står framför honom. Inväntar. Jag är lång, oändligt lång i mina klackar. Men det är betydelselöst. Min makt är så liten. Så obefintlig. Upphetsningen pulserar i mig. “Sätt dig”. Hans blick i mörkret är intensiv. Laddningen är så tydlig nu. Jag går långsamt ner på knä. Min blick i hans. Han flyttar undan kilten något. Jag sväljer djupt. Det är andra i rummet. Jag sjunker ner på alla fyra framför honom. Förbjudet. Slynaktigt. Orden fladdrar upp inom mig och pulserar i takt med min upphetsning. Jag väter min läppar och kryper närmare honom…

Fortsättning:

Del 1 (9 sep 2018)
Del 2 (31 aug 2018)
Del 3 (9 sep 2018)

Club Abzint Querelle – Skeppet del 1Tiny2021-10-28T20:19:29+01:00

Club Abzint Meat Pack II – En session – Sarva




En session (Club Abzint Meatpack II) – av Sarva

Efteråt

Jag andas ännu djupt när vi sätter oss i den mycket svalare luften i rummet med garderoben. På ömse sida om mig sätter sig två kvinnor, båda klädda i svart, hårt sminkade, och med utmanande klädsel. Jag sitter mellan dem och måste aktivt fokusera för att inte falla tillbaks i det ordlösa tillstånd jag just befunnit mig i. Jag vet att jag har ett slags ansvar för att ta hand om dem båda, men av olika skäl. Det är hon som sitter på min vänstra sida som har gett mig upplevelsen jag just håller på att landa, men det är inte henne jag först tänker på när jag sjunker ner i fåtöljen trots att det kanske borde vara det mest självklara; jag borde landa henne. 

Jag ser på kvinnan till höger om mig och tänker att jag vill försäkra henne om att jag inte glömt löftet att ge henne en session också. Det är mitt ego som talar, men i samma stund jag lyfter blicken faller jag in i det primala igen, så att jag nästan får anstränga mig för att alls hitta ord. Känslan i mig är den hos ett djur som vill leka. Inte ett gulligt djur som vill göra konster, utan ett vilt, ett rovdjur som vill testa sin egen styrka, som vill slåss. Att jag kommer att hejda slagen, betten, rappen just innan de gör verklig skada är inte en tanke i egentlig mening. Det är en instinkt, för det är en lek. Inte alls långt ifrån hur hundar hejdar sig just innan en sylvass tand verkligen tränger igenom hud eller skinn.

Jag pausar och återvinner min kognitiva kontroll, men måste klargöra att jag är hög, och när jag uttalar orden inser jag att jag kanske aldrig varit det på just den här nivån. Inte på fest. Det är ett tillstånd jag ibland nått i privata sessioner, men aldrig offentligt. Så jag ska komma att tänka på sessionen jag just avslutat under många dagar efteråt. Jag kommer att droppa det andra dygnet, men det vet jag inte och det tänker jag inte på i fåtöljen. Jag uttalar orden om att slå kvinnan till höger. Hon ler och bekräftar.

Varför vänder jag mig till henne? Varför inte till hon som just delat detta som påverkat mig mer än något annat? Jag kunde inte formulera svaret när jag satt där, men nu i morse, några timmar innan jag skriver den här texten insåg jag varför. Hon var en del av mig. Det är känslan just i den där stunden efter en hårdare session, eller en som denna vi just avslutat, en som skickat mig ut på något som bara kan jämföras med en psykedelisk tripp, men med full kontroll. När det sista slaget landade befann jag mig inte i Hus 7. Människorna runt omkring mig var inte riktigt människor, utan blickar, lukter, ljud. Och smak! Det kom också till mig i morse, hur intensivt luften smakade. Djupa andetag och munnen fylldes av läder och svett. Om jag slickade i luften var det latex, inte luft, mot min tunga. Och så hennes hud, som var det enda jag smakade på under själva sessionen.

Upplägget

Idén hade varit enkel från början. En lek med en sån där aldrig förhandlad konvention, som när man utmanar den ibland kan få de här effekterna. Identifiera de små detaljerna som du bara gör, och vänd på en av dem i en session, och effekten kan bli bedövande, svindlande. Också om det är en enkel detalj. En liten. 

Perceptionsberövande är vad allt detta handlar om, och precis som vanligt när vi talar om att plocka bort ett sinne så var effekten att andra sinnen förstärktes. En enkel ögonbindel. Jag har använt den på andra. Också på fester, men alltid i enlighet med den enkla konventionen som jag fick syn på några veckor innan den här festen. Som topp har jag berövat någon annan intrycken från hennes ögon, och sedan har jag gett henne smekningar, rispat, slagit piskat. Varför är det alltid så? Varför är det alltid den passive som har ögonbindeln? Jo, jag förstår att det är en knäpp idé att jag som topp i en bdsm-session skulle vara den med ögonbindeln och det är inte min första tanke när jag en vardag kommer ner från en orgasm en vanlig kväll. Vi har inte haft session. Vi har bara knullat, och jag har för en gångs skull varit den passiva med ögonbindeln, men innan jag tar av den vill jag göra som jag alltid gör, och ta för mig av henne som varit aktiv en lång stund. Jag låter händerna smeka och stannar upp med handflatan mot hennes kind. Jag skulle kunna slå nu, tänker jag. Och i efterdyningarna av den tanken ska idén till förra lördagens scen födas. 

Scenen

St Andreaskorset står några meter från en av barerna. Några skenor i taket ramar in ett rum i rummet och bara några minuter innan vi börjar har människor i grismasker fraktat ut människor som i kontrast till de förra såg mer mänskliga ut än vanligt, bundna och upphängda som köttstycken. Musik pumpar ut ur högtalare någonstans i närheten, och jag har behövt vänta på att grisarna ska återvända med sina köttstycken, så att publiken ens ska kunna lämna plats för mina piskor. Den sista grisens rygg försvinner ut i ögonvrån, men jag ser på hennes nakna rygg framför mig. Jag har inga redskap när vi börjar, bara ögonbindeln i silikon i ena handen. Bakom mig på golvet ligger krossat glas. En vän tappade sin öl när han och jag krockade, men jag är trygg i att han inte behövde mer än mitt korta: “Jag ska piska.” Han måste ha sett i min blick att vår session hade börjat, fast inget slag ännu fallit. 

Jag ser på hennes rygg. Händerna ännu fria, men vilande på korsets uppsträckta armar. Jag byter en blick med kvinnan som senare ska sitta på min högra sida och får bekräftat att hon är beredd. Det är hon som har piskorna, och jag tar på mig ögonbindeln och drar efter andan. Effekten är den väntade. Ljus och bilder försvinner och allt annat förstärks. Det sker momentant, men ska komma att eskalera och bli intensivare under de kommande minuterna. Jag rör fingrarna som jag brukar, innan jag tar de två stegen fram så att jag kommer att stå nära nog att känna hennes hud under händerna. Det är också min hud, den jag smeker nästan varje dag. Jag låter min vänstra hand smeka henne över magen och upp över de nakna brösten. Höger hand på rumpan och jag börjar slå där. 

Jag ser inget, och faktum är att jag inte heller hör något. Ljudet, det som kommer från musiken och festen, är den faktor jag inte tänkt på innan. Jag hör inte hur mina slag landar. Det gjorde jag när vi testade den här idén hemma, men jag är nu berövad två sinnen. Jag agerar på känsel, men kanske är också någonting djuriskt i mig aktiverat som förhöjer smak- och luktsinne. Det är inget jag tänker på där och då, men tydligt i minnet efteråt. Och inte helt ovanligt har jag insett när jag tänkt på det. Jag brukar just vilja smaka på och lukta under mina sessioner. Jag slickar på den jag slår och drar in hennes dofter. Nu är mitt fokus redan på sitt högsta. Världen och människorna börjar försvinna och det är bara hennes kropp och det jag gör med den. Jag går ner på ett knä och låter handflatorna falla på nakna skinkor. Jag smeker låren, och så slår jag igen. Jag känner slagen i mina handflator intensivare än vanligt, men det intressanta är vad min kropp gör med sensationen. Jag upplever rummet nästan lika tydligt som vanligt. Men jag orienterar mig i det genom slag och smekningar. Jag ser hennes kropp med mina händer — så jag vill snart skifta till det första redskapet, men jag minns ännu hur sessionen är planerad. 

Jag vänder henne om utan att kunna se. Det är en rörelse jag inte kunnat testa innan eftersom vi inte hade tillgång till just det korset, så jag är försiktig när jag lutar hennes rygg mot korset. När hon väl står där med ansiktet ut mot mig, och antagligen publiken jag inte ser, så markerar jag för henne och dem att hon är min att ta för mig av. En hand över fittan får långsamt röra sig upp över hennes kropp, och hon och jag vet att den kommer att stanna först när den vilar mot hennes kind som den där natten då jag fick idén. Örfil efter örfil landar i hennes ansikte, men det är inte riskfyllt. Min kropp vet, mina fingrar vet att hitta till hennes kind. Hemma träffade ett slag för nära örat och hon sa att det ringde i huvudet. Jag har marginaler nu. Minst en centimeters marginal, och ingen tvekan om att jag har just det. Några slag till och så vänder jag henne igen. Lite bryskare nu, för jag vet att hon vet och med händerna ännu fria kan hon ta emot sig. Jag behöver inte ens vara försiktig. Jag låser handlederna i de bojor vi förberett innan vi började. 

Jag står bakom henne igen, och sträcker ut vänsterhanden. Mina små korta floggers läggs i mina händer. Jag positionerar mig som hundratals gånger förr. Nära så att jag kan känna hennes doft, men den är tydligare så här och jag tar ett steg bakåt. Jag “ser” henne fortfarande. Eller snarare: Jag känner henne fortfarande. Jag har avståndet i mina rörelser och jag testar ett lätt slag. Piskan talar till mig och berättar att hon är just där jag redan visste att hon var. Jag vet ju att där är andra människor också, så jag markerar för den som eventuellt står för nära genom att sträcka ut båda armarna och piskorna. Jag låter armarna pendla lite fram och tillbaka innan jag byter ställning och finner den balans jag alltid har när jag piskar, och så får slagen landa i enkel fyrtakt, växlande till tre plus tre, en ensam piska får dansa över hennes skuldror, båda piskorna igen, men i takt med musiken, några serier med markerade “ettor” som jag brukar. Full kontroll i min kropp, och hennes är just där piskorna säger att den är. Med små rörelser som bara är annorlunda för att de är det enda jag uppfattar, förutom lukterna och smaken av luft fylld av läder, svett och latex. Mina rörelser är vad det handlar om, och hennes kropp som är den fasta punkten. 

De korta piskorna släpper jag sedan på golvet bredvid och framför henne. Några sekunder passerar då jag har händerna fria och jag gör som jag brukar och smakar på henne. Nej, jag dricker hennes smak i djupa klunkar. Jag andas luften invid hennes öra och frågar hur hon mår. Hon mår bra.

Längre och hårdare floggers överlämnas ordlöst i min utsträckta hand och jag slår igen. På längre avstånd nu, men med samma upplevelse av att veta exakt var hon är, och inte veta något annat. Bubblan är total i den här sessionen och jag måste komma ihåg att tacka alla som var där och som förstod att ge oss utrymmet. När även de kastats på golvet går jag närmare och använder hårdare redskap. De är egentligen lättare att hantera än de rörliga piskorna, men känslan är intensivare för jag vet att batong och rotting gör ont på riktigt. Om jag bara vågar slå. Jag är mer omsorgsfull med slagen i den här delen av sessionen och står nära. Med den fria handen känner jag hennes kropps linjer. Ett finger på min vänstra hand snuddar vid höftbenet och jag vet var den tunga gummibatongen ska landa. Jag upplever min egen andning intensivare. Inte som att jag är andfådd, bara en intensivare upplevelse och bubblan som är vi är mindre rent rumsligt, men min känsla är snarare att vi står stadigt, men i en nästan helt tom rymd. Som om vi inte ens behöver det fysiska rummet för det vi just nu gör. Batongen byts mot rotting och jag lyssnar efter hennes ljud när den träffar. Jag tänker inte ens på att jag inte hör dem, för jag hör dem på något sätt ändå. Jag vet hur de låter och exakt när de kommer efter varje slag. Jag tar in henne bara genom min egen kropps rörelser och motståndet den gör när slagen landar.

Avslutningen är planerad som ett mindfuck till publiken. Jag står bakom henne med en visserligen kort, men tung och jävligt elak oxpiska. Om jag slår med den kommer hon att rycka till. Den gör så ont, och jag kan bara använda den på distans så jag kan inte positionera henne. Jag vet att de som ser på inser detta, och vår överenskommelse är att jag inte ska slå. Inte på riktigt, jag ska bara svänga den framför mig och hitta hennes rumpa, Mindfucket skulle vara att få åtminstone någon betraktare att tro att jag ska fortsätta sessionen med den här piskan, men hon skulle veta. Så tanken kommer till mig att just detta är en möjlighet att leka med hennes förväntning istället. Jag låter bli de överenskomna markeringarna och tar istället av mig ögonbindeln. 

Hon står som hon gjorde tidigare, bara fastspänd i bojor. Hennes nakna rygg som är min att smeka, skinkor som antagligen är blossande röda, men jag är mitt inne i min mest maxade top high någonsin, så jag tänker inget av detta. Världen rusar mot mig från alla håll, ljuset visserligen skonsamt nedtonat, men närvaron av de andra, festen och musiken och framförallt hennes kropp framför mig drabbar med full kraft och jag är exakt där jag är, utan förflutet, utan framtid, men med en piska i handen som vill tala med hennes hud. Det må vara att jag har alla sinnen, men jag behöver dem inte i detta som är ett intensivare nu än man kan tänka sig. De som varit i ett sånt vet. 

Och jag är fortfarande mina rörelser för det var genom dem jag kom till den totala närvaron, och jag stannar kvar i detta märkvärdiga tillstånd genom att låta oxpiskan flyga genom luften. Den landar på hennes vänstra skinka och det hade lika gärna kunnat vara mina fingrar som landade. Jag känner träffen som om jag var ett med piskan. Jag slår hårt, mycket hårdare än vi planerat eftersom jag faktiskt ser nu. Jag vet att hon inte är beredd, så jag låter slaget fortplanta sig genom henne innan jag slår igen. Sedan en tredje gång. 

Jag behöver inte mer efter det tredje slaget. Det är det första steget i processen mot att förstå den här sessionen. Insikten som är i mig där och då att det är vad jag behöver som styr. Jag behöver inte mer. Jag har slagit färdigt. Jag är kvar i min förhöjda känsla av kroppslighet. Jag ser världen, men det är inte särskilt viktigt att se. Jag är i min kropp, och min kropp kommer att berätta om den här stunden länge än.

Hon

Hon var en del av mig. Jag var min kropp och mina rörelser och snarare än att mörkret skulle ha skapat någon distans mellan henne och mig så suddades gränsen mellan oss ut. Jag kan inte förklara det bättre än så, men när piskorna landade på henne var det inte viktigt att det var hennes kropp. Jag kände slagen som om de fallit på min egen hud, men utan smärta. När vi en stund senare satt i fåtöljerna vid garderoben fortsatte festen runt omkring oss. Några hade sex i sittgruppen intill. Nakna kroppar rörde sig mellan de olika rummen och jag fumlade med mitt yrvakna ego som försökte uppträda omtänksamt mot henne som jag skulle slå lite senare. Och jag vet att det inte gjorde något att jag inte landade, för det kom också till mig i morse. Jag litar på henne, kanske mer än jag gjort på någon annan. Scenen och sessionen med ögonbindeln var vår, och jag hade vetat — kanske genom en fin skiftning i hur hon smakade mellan batongen och rottingen, eller i en förändrad koncentration av hennes feromoner i det trånga rummet om hon hade behövt något annat, eller om något hade gått fel. Hon hade inte behövt använda sitt stoppord om ett slag träffat fel, för just den kvällen var jag ett med mina piskor. Och jag har varit ett med henne senare också. 

Den andra sessionen? Nästan lika intensiv, men det är en annan historia. Den handlar om om hur man på fester av det här slaget kan gå in i en känsla av att vara hög, och när man lärt sig navigera det där kan man med bibehållen kontroll gå in och ut ur något translikt. Om någon såg den andra sessionen kan den säkert ha tett sig någorlunda konventionell. Ingen ögonbindel, men min kropp var öppen för mig att gå in i. Från det vanliga, det kontrollerade jaget som opererar i alla andra sammanhang finns en dörr som leder in i min kropp. Jag gick in och ut igenom den flera gånger den natten, smakade på kroppar, flög genom piskor och andades de sexuella energierna från mina två fantastiska partners i den natt som på sätt och vis fortfarande inte tagit slut. Jag vet inte om den där dörren egentligen borde vara stängd nånsin. Draget från andra sidan är rätt skönt att stå i också en ganska vanlig måndag en dryg vecka senare 

Club Abzint Meat Pack II – En session – SarvaTiny2021-10-28T20:05:15+01:00

Bidra med dina minnen av Club Abzint Meat Pack II

Vi gillar bilder, betraktelser, berättelser och noveller från er gäster på våra event. Därför utlyser vi en liten tävling.

Skicka dina alster från vårt senaste event, Club Abzint Meat Pack II till och och ha chans att vinna ett badlakan. 

Kommentera med alster här nedan eller skicka mail till mail@clubabzint.se. Vi publicerar alla bidrag på våra medlemssidor här på clubabzint.se,  som en växande samling för er att ta del av.  Meddela om ni vill vara helt anonyma eller ha med något smek/namn.

Vi väntar på officiella bilder från kvällen.

 

Det har inte hänt så mycket på medlemssidorna under pandemin. Vi hoppas på mer aktivitet framöver med detta som start.

Bidra med dina minnen av Club Abzint Meat Pack IITiny2021-10-21T17:40:07+01:00

— biljettförsäljning till lördag 16/10 slutade i torsdags — 

 

Sista minuten tips

Det finns begränsade möjligheter till ombyte så kom med fördel ombytt och lämna gärna din väska hemma om du har möjlighet att inte belasta garderoben. Glöm inte ID-kort oavsett ålder, vi har skrivit ut biljettlistor som kollas mot ID.

  • tidig entre är genom mingelbaren, framsidan av huset som är ut mot gatan.
  • sen entre är genom ordinarie entre, sidan av huset som ligger mot rivningsstaket.
  • hemgång är genom ordinarie entre

Alla våra crew kommer att ha ett gult crewmärke på kläder eller i bricka runt halsen, de är snälla och finns för din trevnad. Utöver det finns Hus 7:s bar, disk och garderobspersonal på plats för att serva oss.

— mobil & fotoförbud —  

Observera att det är mobil & fotoförbud. Du som brukar betala med mobilen behöver leta fram ditt plastkort, eller köra retro med kontanter. Denna kväll är vi närvarande utan mobiler och minns den genom känslor och intryck, inte sociala medier och mobilfoto. 

Utnyttja gärna vår erfarna eventfotograf Jörgen Grundström och få dig förevigad. Jörgen har plåtat på event sedan 2001 och har synts på både Club Abzint och Dekadance,  som han för övrigt var med och grundade. Han har vårt fulla förtroende med bildhantering och mingelvana. 

Punk Eriksson finns på plats för att dokumentera Cobra Baron. Han undviker att filma publiken och foto eller film där publik kan identifieras kommer ej att publiceras.  Även Kent Renåker kan synas med kamera under kvällen. 

— biljettförsäljning till lördag 16/10 slutade i torsdags — Tiny2021-10-15T20:44:27+01:00

Title

Go to Top